Det gör ont när kroppar brister

Sexton steg, inte ramla bakåt, väggarna som lutar inåt. Stå tacksam, skräckslagen i vänteläge och hålla sig hårt i sovrumsbyrå, lättad över att ha klarat trappan upp. Bland dagar som handlar om att ta sig runt kvarteret. Eller inte alls och bli ensam kvar, vajandes. 

Jag har erfarit sådana. Dagar där kraften försvunnit helt och jobbet nås med hjälp av stavar. Jag vet vad det vill säga att ha hjärnan upp och ner. Hur det är att som mamma stå bortskriven i stadsträdgård och räkna ekollon, ovetandes om den verkliga årstiden. Och missa alla sommarsångerna. Jag vet hur lår kan svikta efter år på språng och hur stress stelnar både axlar och sinne, att det bränner upptill. Och att trötta kroppar låter och klagar, som valkvisor om nätterna. 

När kroppens ljud är tydligare än våra röster, när ångest och rädsla är det enda vi kan förmedla. Vem hör oss då? När vi som vuxna längtar efter mamma, mormor, vår ursprungsplats. Vem gestaltar våra liv som kom att bli i utkanten? Där striden är vardag och helgen en kamp, och vi inte orkar låtsas längre. Med gråten trycktung i bröstet fyrkantsandas vi oss igenom Konsumköer och grötiga köksmorgnar. Vi försöker vara stora och gå stadiga medan barndomstrådarna blir allt mer tydliga och nystas upp, snöras åt. 

Försämringen sker gradvis och så en dag snurrar det för mycket. Diskmaskinen stupar för brant, barnrösterna som ekar skär höga som Nordsjövågor så alla ljud måste höras ett i taget. Stek inte korv och prata samtidigt. 

Jag tappade skrivstilen, förmågan att utrycka mig, modet, minnet, sinnet, kroppskonturen. Först långt senare kunde jag börja tänka klart igen, röra mig, och så skriva. Om Harriet, också hon mamma och utbränd, som fick gestalta mig och alla de andra kvinnor jag mött genom åren. I väntrummen, på terapierna, sjukgymnastiken. Berättelsen om dem finns i novellen Blekta baddräkter, publicerad i Föreningen Arbetarskrivares antologi Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Där möts de på vattengympan och bär varandra systerligt genom ett krävande bassängpass. 

Det fanns ett sug efter antologins texter och första upplagan sålde slut. För mig helt okända människor hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Att de levde i samma rädsla och utsatthet. Det har berört mig djupt. Att höra andra, se att vi inte är ensamma. Och jag tänker att vi tillsammans ska berätta om detta. Vi kan dela våra erfarenheter och på så vis också synliggöra och förändra. Ett sjukt och människofientligt arbetsliv och samhällssystem. 

Det är många år sedan nu, min sjukskrivning och utbrändhet, men fortfarande hänger vissa saker kvar. Lårkänsligheten, stressallergin, sömnstörningarna nattetid, sorgen över det som varit och aldrig blev, hjärnbristen, och andra sinnessviter. Orörd finns en landskapslängtan och ett dotterskap som växer sig starkare. 

Nu släpps Valkvisor ut. En diktsamling om trötta, brustna liv och kroppar. Om små och stora döttrar, om mammor som likt koltrasten stökar bland lump och rester, som gick upp klockan fem imorgon bitti. En samling dikter långtifrån en självklarhet, att formulera sig ett privilegium. 

Jag hoppas att dessa ord ska göra annars tysta röster hörda. Att de ska kunna berätta om mammajorden. Ursprungsplatsen som våra kroppar kan längta till hela livet, sjunga om. Sakna? Kanske som mest när vi inte orkar längre. När det låter om oss, när vi pressats och stressats sjuka och behöver vara i lugn och ro. Kan det komma en sång då? Den från vårt inre. En särskild slags klang. En Valkvisa. 

Jag ska höra din. Min finns på vallen där Mor Anna en gång gick på fäbod. Bland Rosa, Krona, Fina kossorna! Blommar minnena. 

https://ekstromgaray.se/portfolio/valkvisor/