Det gör ont när kroppar brister
Sex ton steg, inte ramla bakåt, väggarna som lutar inåt. S tå tacksam, skräckslagen i väntelä ge och hålla sig hårt i sovrums byrå, lättad över att ha klarat trappan upp. Bland dagar som handlar om att ta sig runt kvarteret . E ller inte alls och bli ensam kvar , vaj andes. Jag har erfarit sådana. D agar d är kraften försvunnit helt och jobbet nås med hjälp av stavar. Jag vet vad det vill säga at t ha hjärnan upp och ner. Hur det är att som mamma stå bortskriven i stadsträdgård och räkna ekollon, ovetandes om den verklig a årstiden. Och m issa alla sommarsångerna. Jag vet hur lår ka n svikta efter år på språng och h ur stress stelnar både axlar och sinne , att det bränner upptill . Och a tt trötta kroppar låter och klagar, som valk visor om nätterna. När kroppens ljud är tydligare än våra röster, n är ångest och rädsla är det enda vi kan förmedla . Vem hör oss då? När vi som vuxna längt ar efter mamma, mormor, vår ursprungsplats. Ve
